I senaste numret av Psykologtidningen (6/2009) behandlas Jeremy Safrans syn på alliansens roll i psykoterapin. Artikeln, som bygger på Safrans föreläsningar i Stockholm den 19 mars, refererar Safrans tanke om att alliansen är i fara om psykologen är rädd för att misslyckas.
Jeremy Safran med kollegor genomförde på 90-talet en studie på Beth Israel Medical Center i New York provade man fem olika faktorers giltighet i försök att förutsäga framgången med en 20-sessioners KBT-behandling. Det visade sig att skiftningar när det gällde ångest, depression och optimism inte gav mycket till information om terapins utgång. Däremot var kognitiva förändringar och terapeutiska alliansens styrka mycket mer tillförlitlig när det gällde att spå terapins effektivitet. Alliansens styrka kunde dessutom redan i ett tidigt skede ge en vink om vad som komma skulle. Med andra ord verkar inte frågor om hur klienten känner sig i det terapeutiska samtalet vara en pålitlig metod för att vaska fram ledtrådar om framsteg i terapin. Vad har då frågan om hur klienten känner sig för roll? Kan det handla om just alliansskapande, eller frågar terapeuten utifrån en egen oro?
Gorman, B., Safran, J., Twining, L., Wallner, L. & Winston, A. (1995). Linking in-session change to overall outcome in short-term cognitive therapy. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 63(4), 651-657.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar