Ett äpple om dagen

En kvinna söker hjälp hos en läkare på en vårdcentral. Kvinnan är orkeslös (1. svaghetskänsla eller brist på energi) och känner sig nedstämd (2. nedstämdhet). Läkaren ställer frågor om aptit och sömn. Kvinnan svarar att hon har mycket svårt att få ro att sova på nätterna (3. sömnstörning) men att hennes vikt nog är det samma trots att hon inte motionerar som förr. Hon berättar också att hon känner sig tråkig och menlös (4. en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor) då hon inte längre orkar vara glad (5. nedsatt intresse och glädje) över nästan någonting alls. Läkaren frågar också om hon har självmordstankar. Kvinnan berättar att hon har två barn och skulle aldrig ens överväga ta sitt liv. Läkaren frågar om hon själv varit med om en större förlust den senaste tiden men kvinnan bara skakar på huvudet.

Följer man nu kriterierna i DSM-IV så kan man konstatera att kvinnan har fem av de nio symptomen som listas under "egentlig depression" och fyller därmed kraven för diagnosen. Läkaren förklarar nu för patienten att depressioner är vanliga, hälften av alla kvinnor i Sverige drabbas någon gång under sin livstid. Vidare förklarar läkaren att depression har en biologisk förklaring då halten serotonin, en viktig signalsubstans i hjärnan, är för låg. Men denna obalans kan korrigeras med så kallade SSRI-preparat och läkaren frågar om det kan tänkas vara aktuellt?

Det är svårt att argumentera mot att läkaren använt sina diagnostiska verktyg på det sätt de är tänkta att användas. Och interventionen, en förklaring kring det fysiologiska fenomenet depression och ett erbjudande om mediciner, är väl vad man rimligtvis kan förvänta sig av en allmänläkare med fem minuter per patient till förfogande? Men om vi kikar lite närmare på kvinnans situation:

Kvinnan har i två år blivit allt mer illa behandlad av sin sambo. Han beter sig nu aggressivt dagligen, och vid ett antal tillfällen har han slagit henne och sedan hotat med att han en dag ska döda henne. Kvinnan är konstant orolig, inte bara för sin egen skull, men även för barnens skull. Tankar kring vad som kan hända dem håller henne vaken om nätterna och om dagarna är hon konstant trött. Hon vågar inte berätta för någon om våldet och kränkningarna, samtidigt som hon känner sig värdelös och feg då hon inte klarar av att förändra situationen. Hon bestämde sig ändå, trots rädslan för sin sambos vrede, att besöka en läkare. I väntrummet håller hon på att ångra sig, men får sitt namn uppropat innan hon hinner lämna mottagningen. Väl inne hos läkaren har hon svårt att koncentrera sig (6. minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet) då hon har katastroftankar kring vad som kan hända om sambon får veta om hennes besök.

Är det bara läkare som riskerar att skicka hem lidande människor med något som ingenting förändrar? Samma symptombaserade diagnostiska system används även av psykologer. I stället för ett recept kanske en och annan psykolog hade utgått ifrån att beteendeaktivering skulle vara lämpligt för kvinnan? Vad är de verkliga vinsterna med en symptombaserad diagnostik? Och för vems skull har man diagnostik?

Är du nöjd med att må 7-8 av 10?

Malmö högskola agerade värd för Charity Internationals tredje årliga lyckokonferens under helgen 16-17 maj. Professor Bengt Brülde sparkade igång tillställningen med en generell genomgång av lyckobegreppet. Trots att årets tema var lycka på individplanet så passade han på att även belysa de interpersonella, nationella och globala aspekterna.

Om man tar en titt på hyllan märkt "hälsa/psykologi" i en bokaffär förstår man snabbt att löften om mer personlig lycka är något som säljer. Enligt Bengt Brülde kan man i ett globalt perspektiv se denna strävan i välfärdsländer som en dyr lyx på andras bekostnad. De som får betala är de inte så lyckliga, som lever under svåra förhållanden och som blir negligerade av alla nöjda som drömmer om bättre. Enligt Brülde uppskattar en genomsnittlig svensk i den senaste mätningen sin grad av lycklighet, på en skala från 0-10, till 7,7. Vad är det värt att sikta mot Mexicos 8,1? Kan man vara girig kring sin egen lycka? Det är givetvis en subjektiv definition av lycka det handlar om, och variationen inom nationerna sträcker sig mellan 0-10. Men hur stort är vårt ansvar att göra förbättringar när det gäller andras lidande istället för att krama ur lite mer lycka ur våra egna liv?

Kanske är inte du som läser det här särskilt lycklig? Som tur är så finns det gott om stöd för antagandet att man ofta mår bättre av att hjälpa andra. Och nu hamnar vi bland alla de interventioner från den positiva psykologin som skulle ha en central roll på lyckokonferensen 2009. I Sonja Lybomirskys och Nancy Sins metaanalys av 51 interventioner från den positiva psykologin fann de att dessa generellt ökar välmående och minska depressivitet. Flera föreläsare presenterade fakta kring dessa strategier, och det finns något starkt lockande i tanken om vetenskapligt beprövade övningar som kan höja livstillfredsställelsen hos de flesta som är beredda att ge sig på dessa små projekt.

I slutet på den andra dagen fick den zenbuddhistiska läraren Sensei Sante Poromaa avsluta konferensen med en kort genomgång av begreppet lycka ur det buddhistiska perspektivet. Om kärlek, omtanke och insikten att allting är ett. Och någonstans här är sträckan kort till Bengt Brüldes påstående att det kanske är en stor lyckointervention att försöka skapa en omtänksammare världsordning. Som att påverka WTO att ändra på Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights. Vems lycka är mest i behov av interventioner? Hur lycklig vill man egentligen vara? Och som någon sa på konferensen, kanske är 7-8 det nya 10?

Lyubomirskys och Sins metaanalys: Sin, Nancy L., Lyubomirsky, Sonja (2009). Enhancing well-being and alleviating depressive symptoms with positive psychology interventions: a practice-friendly meta-analysis. Journal of Clinical Psychology: In Session, 65 (5), 467-487.

Vad är dina erfarenheter värda?

Anna Odells ”Unknown, woman 2009-349701” har diskuterats och ventilerats ur många perspektiv sen hennes "simulerade psykos" på Liljeholmsbron blev känt i slutet av januari. Många har en stark åsikt. Det har handlat om etik, juridik, journalistik, konst och psykiatri. Och det har handlat väldigt mycket om vad Anna Odell kan tänkas vara för människa.

Vad som intresserar mig mest är psykiatikern och överläkaren David Eberhard, som polisanmälde händelsen på S:t Görans psykakut. Särskilt intressant finner jag hans syn på vem som sitter på expertisen om psykiatri. "Någon kunskap inom psykiatrin har hon inte", citeras han av Metro i samband med invigningen av utställningen. Anna Odells konstverk bygger på hennes tidigare erfarenheter av psykiatrin på 90-talet, då hon var allvarligt sjuk. Dessa erfarenheter kvalificeras inte av David Eberhard som någon kunskap.

Hur känns det nu då?

I senaste numret av Psykologtidningen (6/2009) behandlas Jeremy Safrans syn på alliansens roll i psykoterapin. Artikeln, som bygger på Safrans föreläsningar i Stockholm den 19 mars, refererar Safrans tanke om att alliansen är i fara om psykologen är rädd för att misslyckas.

Jeremy Safran med kollegor genomförde på 90-talet en studie på Beth Israel Medical Center i New York provade man fem olika faktorers giltighet i försök att förutsäga framgången med en 20-sessioners KBT-behandling. Det visade sig att skiftningar när det gällde ångest, depression och optimism inte gav mycket till information om terapins utgång. Däremot var kognitiva förändringar och terapeutiska alliansens styrka mycket mer tillförlitlig när det gällde att spå terapins effektivitet. Alliansens styrka kunde dessutom redan i ett tidigt skede ge en vink om vad som komma skulle. Med andra ord verkar inte frågor om hur klienten känner sig i det terapeutiska samtalet vara en pålitlig metod för att vaska fram ledtrådar om framsteg i terapin. Vad har då frågan om hur klienten känner sig för roll? Kan det handla om just alliansskapande, eller frågar terapeuten utifrån en egen oro?

Gorman, B., Safran, J., Twining, L., Wallner, L. & Winston, A. (1995). Linking in-session change to overall outcome in short-term cognitive therapy. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 63(4), 651-657.