Vem är farlig?

På väg till scientologernas turnerande utställning ”Psykiatri – dödens industri?” kom jag på mig själv med att vara nervös, som om jag skulle göra något som var farligt. Varför känns det farligt att besöka en religiös sekt på hemmaplan? Mycket skrivs om själva sekterna - mindre om mekanismerna bakom. Det främmande räds man.

I stället för att redogöra för scientologin och deras fientlighet mot psykiatrin så rekommenderar jag följande länkar:

• Kommittén för Mänskliga Rättigheter - Arrangör och del av scientologkyrkan.
• XenuTV - Här finns en unik intervju med David Miscavige, scientologernas ledare sedan 80-talet. Organisationens förhållande till psykiatri får mycket utrymme i intervjun.
• Xenu.net - En gedigen källa till information kring scientologin.
  

På väg ut från utställningen stoppas jag av en arrangör som är nyfiken på vad jag tyckte om den. Jag har plockat på mig ett flygblad, den enda publikationen jag hittar på svenska, och visar den för henne. På flygbladet redovisas tre punkter:

1. Mer samtal istället för piller.
2. Utan tvång - brottslighet är polisens sak.
3. Utan svåra biverkningar från mediciner (psykofarmaka).
   

Jag förklarar för kvinnan att dessa krav är det enda på utställningen som inte visar på vad som är fel, utan på vad som ska göras åt problemet. I det här fallet är problemet en psykiatrirörelse som ska hållas ansvarig för nazismens uppväxt, skolmassakrar, Curt Cobains död och så vidare. Hon svarar att hon också tycker att utställningen är så att säga "subjektiv". Flygbladet fungerar som ett komplement. Vi har en kort diskussion kring rättspsykiatri, men hon erkänner att hon kan väldigt lite om ämnet. Jag tackar för mig och avböjer att fylla i en utvärderingsblankett. När jag lämnar lokalen har jag en känsla av att "Citizens Commission on Human Rights" i USA inte skulle varit helt nöjd med det svenska mjäkiga flygbaldet.

Ett äpple om dagen

En kvinna söker hjälp hos en läkare på en vårdcentral. Kvinnan är orkeslös (1. svaghetskänsla eller brist på energi) och känner sig nedstämd (2. nedstämdhet). Läkaren ställer frågor om aptit och sömn. Kvinnan svarar att hon har mycket svårt att få ro att sova på nätterna (3. sömnstörning) men att hennes vikt nog är det samma trots att hon inte motionerar som förr. Hon berättar också att hon känner sig tråkig och menlös (4. en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor) då hon inte längre orkar vara glad (5. nedsatt intresse och glädje) över nästan någonting alls. Läkaren frågar också om hon har självmordstankar. Kvinnan berättar att hon har två barn och skulle aldrig ens överväga ta sitt liv. Läkaren frågar om hon själv varit med om en större förlust den senaste tiden men kvinnan bara skakar på huvudet.

Följer man nu kriterierna i DSM-IV så kan man konstatera att kvinnan har fem av de nio symptomen som listas under "egentlig depression" och fyller därmed kraven för diagnosen. Läkaren förklarar nu för patienten att depressioner är vanliga, hälften av alla kvinnor i Sverige drabbas någon gång under sin livstid. Vidare förklarar läkaren att depression har en biologisk förklaring då halten serotonin, en viktig signalsubstans i hjärnan, är för låg. Men denna obalans kan korrigeras med så kallade SSRI-preparat och läkaren frågar om det kan tänkas vara aktuellt?

Det är svårt att argumentera mot att läkaren använt sina diagnostiska verktyg på det sätt de är tänkta att användas. Och interventionen, en förklaring kring det fysiologiska fenomenet depression och ett erbjudande om mediciner, är väl vad man rimligtvis kan förvänta sig av en allmänläkare med fem minuter per patient till förfogande? Men om vi kikar lite närmare på kvinnans situation:

Kvinnan har i två år blivit allt mer illa behandlad av sin sambo. Han beter sig nu aggressivt dagligen, och vid ett antal tillfällen har han slagit henne och sedan hotat med att han en dag ska döda henne. Kvinnan är konstant orolig, inte bara för sin egen skull, men även för barnens skull. Tankar kring vad som kan hända dem håller henne vaken om nätterna och om dagarna är hon konstant trött. Hon vågar inte berätta för någon om våldet och kränkningarna, samtidigt som hon känner sig värdelös och feg då hon inte klarar av att förändra situationen. Hon bestämde sig ändå, trots rädslan för sin sambos vrede, att besöka en läkare. I väntrummet håller hon på att ångra sig, men får sitt namn uppropat innan hon hinner lämna mottagningen. Väl inne hos läkaren har hon svårt att koncentrera sig (6. minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet) då hon har katastroftankar kring vad som kan hända om sambon får veta om hennes besök.

Är det bara läkare som riskerar att skicka hem lidande människor med något som ingenting förändrar? Samma symptombaserade diagnostiska system används även av psykologer. I stället för ett recept kanske en och annan psykolog hade utgått ifrån att beteendeaktivering skulle vara lämpligt för kvinnan? Vad är de verkliga vinsterna med en symptombaserad diagnostik? Och för vems skull har man diagnostik?

Är du nöjd med att må 7-8 av 10?

Malmö högskola agerade värd för Charity Internationals tredje årliga lyckokonferens under helgen 16-17 maj. Professor Bengt Brülde sparkade igång tillställningen med en generell genomgång av lyckobegreppet. Trots att årets tema var lycka på individplanet så passade han på att även belysa de interpersonella, nationella och globala aspekterna.

Om man tar en titt på hyllan märkt "hälsa/psykologi" i en bokaffär förstår man snabbt att löften om mer personlig lycka är något som säljer. Enligt Bengt Brülde kan man i ett globalt perspektiv se denna strävan i välfärdsländer som en dyr lyx på andras bekostnad. De som får betala är de inte så lyckliga, som lever under svåra förhållanden och som blir negligerade av alla nöjda som drömmer om bättre. Enligt Brülde uppskattar en genomsnittlig svensk i den senaste mätningen sin grad av lycklighet, på en skala från 0-10, till 7,7. Vad är det värt att sikta mot Mexicos 8,1? Kan man vara girig kring sin egen lycka? Det är givetvis en subjektiv definition av lycka det handlar om, och variationen inom nationerna sträcker sig mellan 0-10. Men hur stort är vårt ansvar att göra förbättringar när det gäller andras lidande istället för att krama ur lite mer lycka ur våra egna liv?

Kanske är inte du som läser det här särskilt lycklig? Som tur är så finns det gott om stöd för antagandet att man ofta mår bättre av att hjälpa andra. Och nu hamnar vi bland alla de interventioner från den positiva psykologin som skulle ha en central roll på lyckokonferensen 2009. I Sonja Lybomirskys och Nancy Sins metaanalys av 51 interventioner från den positiva psykologin fann de att dessa generellt ökar välmående och minska depressivitet. Flera föreläsare presenterade fakta kring dessa strategier, och det finns något starkt lockande i tanken om vetenskapligt beprövade övningar som kan höja livstillfredsställelsen hos de flesta som är beredda att ge sig på dessa små projekt.

I slutet på den andra dagen fick den zenbuddhistiska läraren Sensei Sante Poromaa avsluta konferensen med en kort genomgång av begreppet lycka ur det buddhistiska perspektivet. Om kärlek, omtanke och insikten att allting är ett. Och någonstans här är sträckan kort till Bengt Brüldes påstående att det kanske är en stor lyckointervention att försöka skapa en omtänksammare världsordning. Som att påverka WTO att ändra på Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights. Vems lycka är mest i behov av interventioner? Hur lycklig vill man egentligen vara? Och som någon sa på konferensen, kanske är 7-8 det nya 10?

Lyubomirskys och Sins metaanalys: Sin, Nancy L., Lyubomirsky, Sonja (2009). Enhancing well-being and alleviating depressive symptoms with positive psychology interventions: a practice-friendly meta-analysis. Journal of Clinical Psychology: In Session, 65 (5), 467-487.

Vad är dina erfarenheter värda?

Anna Odells ”Unknown, woman 2009-349701” har diskuterats och ventilerats ur många perspektiv sen hennes "simulerade psykos" på Liljeholmsbron blev känt i slutet av januari. Många har en stark åsikt. Det har handlat om etik, juridik, journalistik, konst och psykiatri. Och det har handlat väldigt mycket om vad Anna Odell kan tänkas vara för människa.

Vad som intresserar mig mest är psykiatikern och överläkaren David Eberhard, som polisanmälde händelsen på S:t Görans psykakut. Särskilt intressant finner jag hans syn på vem som sitter på expertisen om psykiatri. "Någon kunskap inom psykiatrin har hon inte", citeras han av Metro i samband med invigningen av utställningen. Anna Odells konstverk bygger på hennes tidigare erfarenheter av psykiatrin på 90-talet, då hon var allvarligt sjuk. Dessa erfarenheter kvalificeras inte av David Eberhard som någon kunskap.

Hur känns det nu då?

I senaste numret av Psykologtidningen (6/2009) behandlas Jeremy Safrans syn på alliansens roll i psykoterapin. Artikeln, som bygger på Safrans föreläsningar i Stockholm den 19 mars, refererar Safrans tanke om att alliansen är i fara om psykologen är rädd för att misslyckas.

Jeremy Safran med kollegor genomförde på 90-talet en studie på Beth Israel Medical Center i New York provade man fem olika faktorers giltighet i försök att förutsäga framgången med en 20-sessioners KBT-behandling. Det visade sig att skiftningar när det gällde ångest, depression och optimism inte gav mycket till information om terapins utgång. Däremot var kognitiva förändringar och terapeutiska alliansens styrka mycket mer tillförlitlig när det gällde att spå terapins effektivitet. Alliansens styrka kunde dessutom redan i ett tidigt skede ge en vink om vad som komma skulle. Med andra ord verkar inte frågor om hur klienten känner sig i det terapeutiska samtalet vara en pålitlig metod för att vaska fram ledtrådar om framsteg i terapin. Vad har då frågan om hur klienten känner sig för roll? Kan det handla om just alliansskapande, eller frågar terapeuten utifrån en egen oro?

Gorman, B., Safran, J., Twining, L., Wallner, L. & Winston, A. (1995). Linking in-session change to overall outcome in short-term cognitive therapy. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 63(4), 651-657.

Teorikåt?

Under 50- och 60-talet utförde Alex Bavelas ett antal experiment på Small Group Network Laboratory på Massachusetts Institute of Technology. I ett av dessa experiment fick två försökspersoner, utan kontakt eller kommunikation med varandra, bedöma ett antal bilder föreställande friska och sjuka celler. Försökspersonernas uppgift var att utan några förkunskaper avgöra om om cellerna var friska eller sjuka. Bedömningen förmedlades genom att trycka på en knapp för det valda alternativet och återkopplingen skedde genom att de fick veta om deras svar var korrekt eller inte. Efter experimentet fick försökspersonerna samtala om vilka strategier de hade bildat kring bedömningen av cellernas tillstånd.

Vad försökspersonerna inte fick veta var att återkopplingen de fick inte var på samma villkor. Den ena försökspersonen fick korrekt återkoppling, men den andra fick den första personens återkoppling och därmed mer förvirrande information. Detta avspeglades även i resultatet då den första försökspersonen fick runt 80% rätt på sina svar och försökspersonen med den felaktiga återkopplingen hamnade på en normal gissningsnivå.

När försökspersonerna efter experimentet samtalade med varandra kring reglerna för att identifiera celler som sjuka eller friska så hade försökspersonen med den korrekta återkopplingen enkla och konkreta förklaringar, medan försökspersonen som i smyg hindrats i testandet av sina teorier presenterade en subtilare och komplexare förklaringsmodell. I samtalet kring strategierna tenderade försökspersonen med den konkreta förklaringen bli imponerad av de komplexa förklaringarna. Så när experimentet upprepades, med nya bilder men i övrigt identiska förutsättningar, var båda försökspersonerna rätt säkra på att den med de komplexare strategierna skulle förbättra sitt resultat mest. Detta visade sig också stämma då försökspersonen som tidigare hade en enkel strategi nu försämrade sitt resultat, medan försökspersonen med de komplexa förklaringarna upprepade sitt dåliga resultat.

Mer om Alex Bavelas studie kan man läsa i: Watzlawick, P. (1976). How Real is Real? Confusion, Disinformation, Communication. New York: Vintage.