Ett äpple om dagen

En kvinna söker hjälp hos en läkare på en vårdcentral. Kvinnan är orkeslös (1. svaghetskänsla eller brist på energi) och känner sig nedstämd (2. nedstämdhet). Läkaren ställer frågor om aptit och sömn. Kvinnan svarar att hon har mycket svårt att få ro att sova på nätterna (3. sömnstörning) men att hennes vikt nog är det samma trots att hon inte motionerar som förr. Hon berättar också att hon känner sig tråkig och menlös (4. en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor) då hon inte längre orkar vara glad (5. nedsatt intresse och glädje) över nästan någonting alls. Läkaren frågar också om hon har självmordstankar. Kvinnan berättar att hon har två barn och skulle aldrig ens överväga ta sitt liv. Läkaren frågar om hon själv varit med om en större förlust den senaste tiden men kvinnan bara skakar på huvudet.

Följer man nu kriterierna i DSM-IV så kan man konstatera att kvinnan har fem av de nio symptomen som listas under "egentlig depression" och fyller därmed kraven för diagnosen. Läkaren förklarar nu för patienten att depressioner är vanliga, hälften av alla kvinnor i Sverige drabbas någon gång under sin livstid. Vidare förklarar läkaren att depression har en biologisk förklaring då halten serotonin, en viktig signalsubstans i hjärnan, är för låg. Men denna obalans kan korrigeras med så kallade SSRI-preparat och läkaren frågar om det kan tänkas vara aktuellt?

Det är svårt att argumentera mot att läkaren använt sina diagnostiska verktyg på det sätt de är tänkta att användas. Och interventionen, en förklaring kring det fysiologiska fenomenet depression och ett erbjudande om mediciner, är väl vad man rimligtvis kan förvänta sig av en allmänläkare med fem minuter per patient till förfogande? Men om vi kikar lite närmare på kvinnans situation:

Kvinnan har i två år blivit allt mer illa behandlad av sin sambo. Han beter sig nu aggressivt dagligen, och vid ett antal tillfällen har han slagit henne och sedan hotat med att han en dag ska döda henne. Kvinnan är konstant orolig, inte bara för sin egen skull, men även för barnens skull. Tankar kring vad som kan hända dem håller henne vaken om nätterna och om dagarna är hon konstant trött. Hon vågar inte berätta för någon om våldet och kränkningarna, samtidigt som hon känner sig värdelös och feg då hon inte klarar av att förändra situationen. Hon bestämde sig ändå, trots rädslan för sin sambos vrede, att besöka en läkare. I väntrummet håller hon på att ångra sig, men får sitt namn uppropat innan hon hinner lämna mottagningen. Väl inne hos läkaren har hon svårt att koncentrera sig (6. minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet) då hon har katastroftankar kring vad som kan hända om sambon får veta om hennes besök.

Är det bara läkare som riskerar att skicka hem lidande människor med något som ingenting förändrar? Samma symptombaserade diagnostiska system används även av psykologer. I stället för ett recept kanske en och annan psykolog hade utgått ifrån att beteendeaktivering skulle vara lämpligt för kvinnan? Vad är de verkliga vinsterna med en symptombaserad diagnostik? Och för vems skull har man diagnostik?