Vem lyssnar på dig?

Hur vi än förfinar filtren i de sociala medierna så är brusnivån hög. Vi skummar igenom ständigt uppdaterade flöden i jakten på något som känns relevant för oss. Vi hittar ett filmtips, en hälsning eller en fråga som vi känner att vi har ett svar på. Samtidigt irriterar vi oss över de som bidrar till bruset med sina middagsplaner, spelframgångar och kedjebrev. Om vi själv vill nå ut måste vi han en stark signal som skär igenom bruset. Vara först med något, unik med något eller kanske bara spamma oftast. Och det vi uppfattar som en stark signal kan vara brus för andra. Volymen vrids upp, bruset blir till buller. En del tröttnar, men de flesta anpassar sig.

Om ett träd faller i skogen och ingen hör det, låter det ändå? Om man skriver något som ingen läser, kommunicerar man ändå? Är man mindre närvarande i andras liv om man inte syns i de sociala medierna? Leder en svag signal till ett ensammare liv? Måste man ständigt uppdatera sin digitala närvaro i de rätta medierna för att inte glömmas bort? I det professionella livet är det inte längre underligt att som person medvetet sträva efter att stärka sitt personliga varumärke. För att ständigt hålla varumärket relevant är en konstant synlighet i de sociala medierna en självklarhet. Ett starkt varumärke kräver en stark signal. Tekniken formas ständigt utifrån behoven hos de kommersiella intressena, samtidigt som gränsen mellan producent och konsument i många fall blir mer diffus. Varumärkestänket riskerar att smyga in i våra liv och våra sätt att kommunicera med vår omgivning. Vi riskerar att göra reklam för oss själva istället för att umgås. "Jag är kvar här och jag vill vara ett tänkbart alternativ för dig om du inte heller vill vara för dig själv!"

Vänner och äventyr. Båda finns att hitta i de sociala medierna. Att delta i dem handlar givetvis inte bara om att bli sedd utan också om att betrakta sin omvärld. Samtidigt har det aldrig varit mer normalt att ventilera sina tankar inför en stor grupp människor. Är man med om något som man vill dela med sig så måste man inte längre vänta tills någon är tillgänglig, man kan dela med sig av det direkt. Till alla.

Vetenskap och underhållning

När jag skriver en populärpsykologisk text känner jag mig som en översättare. Något ska förmedlas från en värld till en annan, och under skrivprocessen oroar jag mig för två saker. Det ena är att texten inte ska bli underhållande nog. Att en populärvetenskaplig text ska vara lättillgänglig är en självklarhet. Den ska inte kräva för mycket av läsaren när det gäller förkunskaper i ämnet eller den vetenskapliga jargongen. Men ännu viktigare är att texten är spännande, kanske överraskande eller till och med rolig. Även om man som skribent ser ämnet som viktigt så måste läsaren bli underhållen. Har jag inte underhållit min läsare så har jag misslyckats med en stor del av mitt uppdrag.

Det andra jag oroar mig för i skrivandet av populärpsykologi är att den vetenskapliga kunskapen jag försöker förmedla ska missuppfattas av läsaren. Mitt ansvar här har jag gentemot det psykologiska forskningsfältet. Det handlar om ett visst mått av samhällsansvar. Vad gör jag för skillnad med min text och vad kan den få för konsekvenser? Vad finns det för risker med att läsare missförstår innehållet och är min redaktör lika mån som jag att faktainnehållet är sant och rättvisande?

Jag vill skriva bra och jag vill skriva rätt, annars är det inte populärvetenskap som jag har skrivit.

Varför spekulerar vi om stenåldersmänniskan?

I Metro den 28 oktober kunde man läsa att smala kändisar kan störa din hjärnfunktion. Artikeln avslutas med ett citat av Christin Mellner, forskare i psykologi vid Stockholms universitet. ”Kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män”, berättar Christin. ”Det går tillbaka långt i tiden, till när kvinnans enda livsuppgift var att bli gift. För att göra ett gott parti var det betydande att leva upp till dåtidens skönhetsideal.”

Det är inte ovanligt att psykologiska fenomen förklaras i evolutionära termer. Psykologer tycks ibland inte ha några som helst svårigheter att beskriva människans livsförhållanden i en ospecifik dåtid. Det är märkligt att någon som lägger stor prestige i vetenskapligheten i det egna fältet så lätt tar till högst generaliserade faktoider när det gäller exempelvis arkeologi och socialantropologi.

Professor Douglas Kenrick skriver i sin blogg på Psychology Today hur hans forskarteam tagit fram en reviderad version av Maslows gamla behovspyramid. Det är framför allt toppen av pyramiden som fått sig en radikal renovering. Istället för det gamla självförverkligandet har nu föräldraskapet lagt anspråk på positionen som det slutgiltiga målet för människan. Kärnfamiljen har blivit meningen med livet.

Kan evolutionspsykologin användas för att förklara människors mål? Evolutionen i sig har inga mål. Den handlar om att reagera, utan syfte eller plan. Evolutionen handlar om förändring, inte om förbättring. Den har ingen agenda, inget syfte. Vad ska vi ha evolutionära förklaringar till inom psykologin? Hur stor är risken att vi anammar synen att ”kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män” som ett faktum, skapad av evolutionen? En besjälad evolution som vi tror vill oss väl.

Den förföriska enkelheten

Som student på psykologprogrammet i Lund har jag tyckt mig märka en generell vilja att frångå diskussionen med PDT och KBT som motsatspar. Utbildningen har ett upplägg som innebär att eleverna under sina två sista läsår utför eget terapeutiskt klientarbete både utifrån en psykodynamisk och en kognitiv-beteendeinriktad metod, fördelat på ett år vardera. Samtidigt kan en lärare referera till ”den andra terapiformen” utan att reflektera över betydelsen av sina ord. Riskerar man inte att gå miste om en mer nyanserad helhetssyn genom att placera PDT och KBT som två ytterligheter i en skala? Den tvådimensionella polariseringen av diskussioner tycks ständigt locka med sin enkelhet.

Bland de psykoterapiinriktningar som legitimeras av Socialstyrelsen finner man familjeterapi och systemisk terapi. Personligen är jag mycket intresserad av de lösningsfokuserade, narrativa, språksystemiska och postmoderna metoder som innefattas av den systemiska terapin. Det enda tillfället på psykologprogrammet i Lund vid vilket dessa metoder berörs är under delkursen ”Behandlingsteori för barn och familj, nätverk och grupp” som omfattar 8 högskolepoäng. Man kan fråga sig hur pass rimligt det är för en psykolog med denna skrala grundkunskap att ge sig kast med en steg-2 utbildning inom familjeterapi och systemisk terapi? För min egen del kompenserade jag för kunskapsluckan genom att söka mig till en praktikplats där jag kunde fördjupa mig i de systemiska metoderna.

Givetvis är det omöjligt att fördjupa sig i allt under psykologprogrammet och det är upp till varje institution att välja utbildningens inriktning. De rådande trenderna inom psykologin skapar, tillsammans med institutionernas traditioner, metodologiska och vetenskapliga kulturer som i sin tur påverkar utbildningarnas kursplaner. I Lund har denna process lett till att man undervisar psykoterapi med både PDT- och KBT-inriktning. Men det är just ordet både som jag vänder mig emot. Lärare och handledare anstränger sig ofta för att vara metodliberala, men som student stöter man alltför sällan på en mer nyanserad bild än den som delar psykologkåren i två läger. Efter utbildningen kan man själv välja vilket lag man vill tillhöra, eller så är man djärv nog att utveckla ett eklektiskt förhållningssätt till de två terapimetoderna.

Både PDT och KBT är paraplybegrepp, inte specifika metoder eller tekniker. Samtidigt som det under dessa paraplyer finns en konkurrans mellan utövare av olika metoder och tekniker, så finns det stora vinster i att ansluta sig till de två väletablerade metodinstitutionerna. Att förutsätta homogenitet inom omfattande paraplybegrepp är rimligtvis ett hinder för att nå större kunskap kring vad som är verksamt i olika terapimetoder. Utgår man ifrån att två PDT- eller två KBT-terapeuter arbetar utifrån samma metod, och att skillnaderna mellan de två terapiutövningarna kan beskrivas som en terapeutisk stil, så förenklar man metodologiska begrepp på bekostnad av en nyanserad vetenskapssyn. De retoriska vinsterna av förenklingen kanske finns på en politisk och kommersiell nivå men samtidigt riskerar den psykoterapeutiska kunskapens komplexitet att gå förlorad.

Tanken om den förenklade metodretorikens politiska följder finns hos mig när jag läser Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom. Här möter den medicinska modellens symptomdiagnostik den polariserade psykoterapin i en enkel skrift som speglar de slätstrukna metodperspektiv som vi har lyckats att förmedla till omvärlden. Föga förvånande har exempelvis den systemiska terapin, vars teorigrund passar illa med den medicinska modellen, helt diskvalificerats ur sammanhanget. Jag kan förstå Socialstyrelsens vilja att förenkla, men jag har svårare att smälta att vi inom yrkeskåren har så lätt att polarisera ett rikt och fragmenterat vetenskapsfält.

Denna text publicerades som debattartikel i nr 6/2010 av Psykologtidningen, med titeln "Kbt och pdt - inget motsatspar". Den redaktionella ingressen framställde inlägget som kritik mot psykologprogrammet i Lund, och studierektorn för programmet replikerade i samma nummer genom att försvara institutionen. Mitt huvudsakliga syfte med inlägget var dock att problematisera hur diskussionen kring psykoterapimetoder förs i största allmänhet.

Professionen

Jag ser psykologens profession i allt mindre grad som en fördefinierad roll som jag ska, åtminstone till vissa delar, erövra och göra till min. I stället ser jag professionen mer som summan av vad psykologer gör idag. Och vad jag gör inom professionen påverkas av denna helhet, men kan inte definieras av den. Det gäller att hela tiden vara beredd på att uppfinna sin profession på nytt.

Vem är farlig?

På väg till scientologernas turnerande utställning ”Psykiatri – dödens industri?” kom jag på mig själv med att vara nervös, som om jag skulle göra något som var farligt. Varför känns det farligt att besöka en religiös sekt på hemmaplan? Mycket skrivs om själva sekterna - mindre om mekanismerna bakom. Det främmande räds man.

I stället för att redogöra för scientologin och deras fientlighet mot psykiatrin så rekommenderar jag följande länkar:

• Kommittén för Mänskliga Rättigheter - Arrangör och del av scientologkyrkan.
• XenuTV - Här finns en unik intervju med David Miscavige, scientologernas ledare sedan 80-talet. Organisationens förhållande till psykiatri får mycket utrymme i intervjun.
• Xenu.net - En gedigen källa till information kring scientologin.
  

På väg ut från utställningen stoppas jag av en arrangör som är nyfiken på vad jag tyckte om den. Jag har plockat på mig ett flygblad, den enda publikationen jag hittar på svenska, och visar den för henne. På flygbladet redovisas tre punkter:

1. Mer samtal istället för piller.
2. Utan tvång - brottslighet är polisens sak.
3. Utan svåra biverkningar från mediciner (psykofarmaka).
   

Jag förklarar för kvinnan att dessa krav är det enda på utställningen som inte visar på vad som är fel, utan på vad som ska göras åt problemet. I det här fallet är problemet en psykiatrirörelse som ska hållas ansvarig för nazismens uppväxt, skolmassakrar, Curt Cobains död och så vidare. Hon svarar att hon också tycker att utställningen är så att säga "subjektiv". Flygbladet fungerar som ett komplement. Vi har en kort diskussion kring rättspsykiatri, men hon erkänner att hon kan väldigt lite om ämnet. Jag tackar för mig och avböjer att fylla i en utvärderingsblankett. När jag lämnar lokalen har jag en känsla av att "Citizens Commission on Human Rights" i USA inte skulle varit helt nöjd med det svenska mjäkiga flygbaldet.

Ett äpple om dagen

En kvinna söker hjälp hos en läkare på en vårdcentral. Kvinnan är orkeslös (1. svaghetskänsla eller brist på energi) och känner sig nedstämd (2. nedstämdhet). Läkaren ställer frågor om aptit och sömn. Kvinnan svarar att hon har mycket svårt att få ro att sova på nätterna (3. sömnstörning) men att hennes vikt nog är det samma trots att hon inte motionerar som förr. Hon berättar också att hon känner sig tråkig och menlös (4. en känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor) då hon inte längre orkar vara glad (5. nedsatt intresse och glädje) över nästan någonting alls. Läkaren frågar också om hon har självmordstankar. Kvinnan berättar att hon har två barn och skulle aldrig ens överväga ta sitt liv. Läkaren frågar om hon själv varit med om en större förlust den senaste tiden men kvinnan bara skakar på huvudet.

Följer man nu kriterierna i DSM-IV så kan man konstatera att kvinnan har fem av de nio symptomen som listas under "egentlig depression" och fyller därmed kraven för diagnosen. Läkaren förklarar nu för patienten att depressioner är vanliga, hälften av alla kvinnor i Sverige drabbas någon gång under sin livstid. Vidare förklarar läkaren att depression har en biologisk förklaring då halten serotonin, en viktig signalsubstans i hjärnan, är för låg. Men denna obalans kan korrigeras med så kallade SSRI-preparat och läkaren frågar om det kan tänkas vara aktuellt?

Det är svårt att argumentera mot att läkaren använt sina diagnostiska verktyg på det sätt de är tänkta att användas. Och interventionen, en förklaring kring det fysiologiska fenomenet depression och ett erbjudande om mediciner, är väl vad man rimligtvis kan förvänta sig av en allmänläkare med fem minuter per patient till förfogande? Men om vi kikar lite närmare på kvinnans situation:

Kvinnan har i två år blivit allt mer illa behandlad av sin sambo. Han beter sig nu aggressivt dagligen, och vid ett antal tillfällen har han slagit henne och sedan hotat med att han en dag ska döda henne. Kvinnan är konstant orolig, inte bara för sin egen skull, men även för barnens skull. Tankar kring vad som kan hända dem håller henne vaken om nätterna och om dagarna är hon konstant trött. Hon vågar inte berätta för någon om våldet och kränkningarna, samtidigt som hon känner sig värdelös och feg då hon inte klarar av att förändra situationen. Hon bestämde sig ändå, trots rädslan för sin sambos vrede, att besöka en läkare. I väntrummet håller hon på att ångra sig, men får sitt namn uppropat innan hon hinner lämna mottagningen. Väl inne hos läkaren har hon svårt att koncentrera sig (6. minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet) då hon har katastroftankar kring vad som kan hända om sambon får veta om hennes besök.

Är det bara läkare som riskerar att skicka hem lidande människor med något som ingenting förändrar? Samma symptombaserade diagnostiska system används även av psykologer. I stället för ett recept kanske en och annan psykolog hade utgått ifrån att beteendeaktivering skulle vara lämpligt för kvinnan? Vad är de verkliga vinsterna med en symptombaserad diagnostik? Och för vems skull har man diagnostik?