I Metro den 28 oktober kunde man läsa att smala kändisar kan störa din hjärnfunktion. Artikeln avslutas med ett citat av Christin Mellner, forskare i psykologi vid Stockholms universitet. ”Kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män”, berättar Christin. ”Det går tillbaka långt i tiden, till när kvinnans enda livsuppgift var att bli gift. För att göra ett gott parti var det betydande att leva upp till dåtidens skönhetsideal.”
Det är inte ovanligt att psykologiska fenomen förklaras i evolutionära termer. Psykologer tycks ibland inte ha några som helst svårigheter att beskriva människans livsförhållanden i en ospecifik dåtid. Det är märkligt att någon som lägger stor prestige i vetenskapligheten i det egna fältet så lätt tar till högst generaliserade faktoider när det gäller exempelvis arkeologi och socialantropologi.
Professor Douglas Kenrick skriver i sin blogg på Psychology Today hur hans forskarteam tagit fram en reviderad version av Maslows gamla behovspyramid. Det är framför allt toppen av pyramiden som fått sig en radikal renovering. Istället för det gamla självförverkligandet har nu föräldraskapet lagt anspråk på positionen som det slutgiltiga målet för människan. Kärnfamiljen har blivit meningen med livet.
Kan evolutionspsykologin användas för att förklara människors mål? Evolutionen i sig har inga mål. Den handlar om att reagera, utan syfte eller plan. Evolutionen handlar om förändring, inte om förbättring. Den har ingen agenda, inget syfte. Vad ska vi ha evolutionära förklaringar till inom psykologin? Hur stor är risken att vi anammar synen att ”kvinnor är generellt sett mer utseendefixerade än män” som ett faktum, skapad av evolutionen? En besjälad evolution som vi tror vill oss väl.
